De två från Västerås Schackklubb som vunnit flest Skol-SM är Jonas Eriksson och Rasmus Janse, båda med fyra titlar var.
Idag låter vi Jonas berätta och i morgon är det dags för Rasmus.
Jonas Eriksson bor sen flera år tillbaka på Malta där han är marknadschef på Betsson. Det blir inte mycket schack nuförtiden för Jonas. Däremot är han mycket tennisintresserad. Bilden är från hans hemsida.
Jonas har åtminstone spelat 9 Skol-SM, det första i Kungsör 1990 och det sista 1999 i Skara. 1992-1994 vann han tre raka Skol-SM.
Så här svarar Jonas på mina frågor:
(Visst märks det att han är skribent!?)
Vilka är dina starkaste schackminnen?
Oj! Jag har inte spelat tävlingsschack på snart nio år så det börjar nästan kännas som ett annat liv. Men jag har så klart en massa bra och tunga schackminnen. Att första gången komma in på VÖSK (Västerås Östra Schackklubb) som det hette förr, på den tiden i en hyrd skolmatsal, var en näst intill magisk upplevelse. Här var någonting att djupdyka i, en näst intill outtömlig värld. Efter en kväll hade jag fallit pladask.
Första Skol-SM kändes såklart som en viktig milstolpe. Jag, Pontus Carlsson och Philip Landgren fajtades om de flesta titlarna under barnåren och det slutade med att jag och Pontus blev goda vänner och åkte runt på tävlingar tillsammans även som seniorer. Att ha en duktig och likasinnad sparringpartner är väldigt viktigt för att behålla spelglädjen. Vi spelade ju dessutom för Sollentuna ett par år där vi lyckades ta hem ett par SM-guld.
För en som älskar att resa så finns det så klart en godispåse av roliga minnen bara kring själva reseupplevelserna. Varje gång Mats Eriksson som ansvarig för ungdomsuttagningarna ringde och frågade om man hade lust att åka på Ungdoms-EM/VM/Fyrnationers så var det som lilla julafton. Förutom att lära sig en massa schack på resorna så lärde man sig också ta hand som sig själv och mognade som människa. Resor är helt klart ett av de bästa sätten att växa som person. Det tror jag benhårt på.
Det man också fick genom schacktävlingarna var en känsla av samhörighet, man lärde känna likasinnade och hade mycket roligt tillsammans. Alla ungdomar borde hålla på med någon form av sport/hobby så länge det bara går. Tyvärr verkar det vara alldeles för mycket Facebook/Playstation nuförtiden, men jag förstår att samhället förändras och vill inte vara en gammal stofil i onödan (även om jag ofta känner mig så).
Vilken förlust grämer dig mest?
Jag skulle egentligen vilja nämna två.
Under mitt första framträdande i Skol-NM var jag nära titeln men gjorde en enkel tabbe i ett avgörande parti mot dansken Henrik El-Kher. Jag förlorade partiet efter fem timmar och var så deprimerad att jag tog en promenad i snön och kylan för att straffa mig själv. Jag var väl 12 år och det kändes som man missat en straff i VM-finalen. Schack och sport kan vara oerhört tungt ibland, även som barn. Som tröst fick jag en bronsmedalj.
En annan förlust som är minnesvärd, även om jag inte tog den lika hårt, var när jag spelade Junior-VM i Indien och hade en totalt vinnande ställning mot favoriten Pendyala Harikrishna (rankade tvåa i Indien efter Vishy Anand nuförtiden) i första ronden. Det var egentligen öppet mål, men jag gjorde en jätteblunder som skulle passa på Wikipedia under ordet “schackblindhet” om man vill vara lite elak. Schack är i ju stort i Indien så sen fick jag sitta och svara på frågor i presskonferensen från upphetsade indier som undrade “Who is this Eriksson guy?” och hur han kunde spela ut Harikrishna för att sen tappa huvudet totalt. Till mitt försvar var jag extremt jetlaggad efter att kommit dit en dag sent på grund av flygbolagsstrul under mellanlandningen i Paris, men i schack såväl som i livet i stort så är det bra att lära sig följande: det finns inga ursäkter.
När det gäller gladare minnen så är jag väldigt stolt över vinsten i Junior-SM 2001 där jag lyckades få in ett riktigt paradparti mot den glada Skarabon Erik Jacobsson och byggde staket fram till titeln trots en riktig dålig start. Mina segrar i Manhem Open och Hallstahammar Open är också starka minnen då det likt Skol-SM kändes som milstolpar i ens utveckling som schackspelare.
Tränar/spelar du regelbundet schack nuförtiden och har du några ambitioner på området?
Schack är en fantastisk sport som gett mig så mycket under åren, men nuförtiden har jag tyvärr inte den tid som jag måste ge det om jag ska ta mig längre än min ganska dammiga FM-titel. Jag har inte spelat en tävling på snart nio år och tränar inte mer än någon enstaka internetblixt. Ledsamt kan tyckas, men man förändras och så gör även målen i ens liv. Då får man istället vara glad för den tid man varit med om i schackets värld. Jag har familj och mitt jobb tar mycket tid så det finns inte en chans att åka iväg en vecka för att bara spela en tävling, däremot kanske man borde spela någon snabbschackturnering eller något som tar mindre tid. Ska fundera lite på det.
Vad sysslar du med vid sidan om schacket (utbildning/jobb/hobbies)?
Jag jobbar för närvarande som global marknadschef för spelbolaget Betsson. När jag började var vi 80 personer och nu är vi Sveriges största internetbolag (nästan 2000 anställda). Det har varit en galen men rolig resa. Vi har den operativa verksamheten på Malta och jag har bott där sen 2007. Det är en spännande bransch som hela tiden växer och förändras vilket gör att man kan utvecklas med den. Jag kan dock be om ursäkt åt branschen och Betssons vägnar för den reklamlavin i TV och medier som det innebär om man ska vara lönsam som varumärke i en extremt konkurrenskraftig miljö.
Vid sidan av jobbet spelar jag tennis på hyfsat ambitiös nivå. Jag tränar i någon form (gym och på tennisbanan) minst fem gånger i veckan. Den lilla fjäder i hatten jag har på tennisbanan förutom att ha vunnit det lokala klubbmästerskapet och nått semifinal i dubbel i Malta Open, är att jag då och då tränar med det lokala Davis Cup-laget. Jag har helt klart en större uppförsbacke i tennis än jag hade i schack, men det är så roligt att jag klarar av att inte vara “en talang” på samma sätt som i schack. Det är ju passionen som driver en framåt och då tycker jag inte det spelar roll om man börjar sent eller måste kämpa hårdare än andra för att bli bättre. Det kanske är en gammal klyscha, men det är faktiskt resan som är det roliga och om resan inte är rolig så ska man skita i det helt enkelt. Livet är för kort för att ha tråkigt.
Jag är just nu lite sugen att spela lite tävlingar på seniortouren (Herrar 35+) om ett par år (jag måste bli 35 först) och ska spela Malta Open om en vecka (i skrivande stund), men på grund av en pågående knäinflammation så kanske jag får dra mig ur. Konklusion: man börjar kanske bli gammal. Hoppas inte någon fick en intressepil i ögat nu av allt tennissnack!
Favoriter bland mat, musik, film och böcker?
Mat: Jag älskar god mat och vin och lägger snarare pengar på det än att köpa en finare bil/hus etc. Jag äter allt, men rent specifikt så kan jag nämna en sushi-restaurang på Malta som heter Zen som jag kan rekommendera. Världsklass på den.
Musik är helt beroende på mitt humör. Jag var och spelade biljard och tog en öl med ett par kompisar på en av de lokala pubarna nyligen då Rainbows 70-talsdänga “Kill the King” något oväntat kom på stereon. Genast flög tankarna iväg till chockkvällarna hemma hos den underhållande och trevlige eldsjälen André Nilsson. De har jag verkligen trevliga minnen från. Var kanske inte de mest seriösa träningssessionerna, men man lär ju ha roligt också som sagt.
Är jag på låtskrivarhumör så lyssnar jag på Ryan Adams och Jason Isbell, kör jag bil till jobbet kan jag dock skruva upp Atmosphere eller Kendrick Lamar på Spotify.
Man kan kalla mig allätare även om det är ett ganska luddigt och uttjatat begrepp.
Böcker: Jag försöker ju skriva romaner själv (har skrivit två hitintills och jobbar på en tredje) så här finns det mycket jag letar inspiration i. På svenska läser jag gärna Gentlemen av Klas Östergren, på engelska tycker jag Frank Bascombe-trilogin av Pulitzer-vinnaren Richard Ford är så välskrivna att varje mening tåls att tuggas på. Språket är viktigare än handlingen för mig och därför undviker jag oftast deckare.
Film: Svårt. Jag gillar komplicerade tankevrängare med lite tempo som till exempel Christopher Nolans Inception, Interstellar och Memento. Ser mycket barnfilm med styvsonen också och då är ju Minions rätt roliga. Star Wars nya ser man ju också fram emot, även om Disney kan ha förstört det som var bra med de första filmerna.
Serier: Jag är inte riktigt så serietorsk som halva Sverige verkar vara, men jag diggade både Mad Men och True Detective. Fantastiskt välgjorda på alla sätt och jag gillar det kontinuerliga arbetet de gör med karaktärerna. Det är sällan man ser den typen av skådespelarprestationer nuförtiden.
Vad är/var din styrka/svaghet vid schackbrädet och vid sidan om?
Styrkor: Hmm. Kreativiteten och snabbtänktheten tror jag funkar båda utanför och “innanför” schackbrädet. Jag gillar innovation och att försöka tänka utanför ramarna. Därför var nog en av mina största “biffar” med dagens schack allt teorimemoriserande, där tycker jag lite av poängen för mig, dvs skapandeprocessen, försvann. Men det kan också vara att jag var för lat för att hantera det. Det finns ju många som jag vet gillar att klicka genom varianter med Chessbase.
Svagheter: Här finns det ju en del att välja på. Jag hamnar ofta i tidsnöd både på och utanför brädet. Jag är en tidsoptimist som tycker om att försöka filosofera fram saker på min egen tid. Det kan leda till en typ av beslutsångest som jag nu försöker bekämpa. I börsnoterade företag med högt arbetstempo handlar det specifikt om tydlighet i sina beslutsprocesser som jag nog haft nytta av om jag någonsin återupptagit det mer seriösa schackspelandet. När det gäller schacket så önskar jag också att jag ofta litat mer på min intuition och inte försökt räkna ut allt som en halvkass datormjukvara. Vi måste nog låta människans hjärna göra det den är bra på och att imitera en dator är, i min mening, inte en av de sakerna, även om det ibland kan vara framgångsrikt på brädet.
Om jag någonsin kommer bli bra på att passa tider – det är en annan femma. Men jag försöker. Varje dag.
Sen tycker jag själv att jag var alldeles för lat med förberedelser och lathet är verkligen inte bra som schackspelare. Jag hade aldrig orken att djupdyka i teoriböckerna eller studera Chessbase i timtal (jag gick hellre ut och joggade eller strosade på stan). Jag tyckte inte det var tillräckligt roligt med schackstudier tyvärr. Man kan inte nå långt någonstans i livet utan hårt arbete. Så ska man lägga ned sitt allt i något så lär man ju älska det.
Önskar också att jag hade lite mer tålamod på brädet ibland och spelade mer positionellt. Ibland var jag för het på gröten att hitta taktik när ställningen inte lämpade sig för det.
Har du någon dold talang?
Nja. Jag har rätt bra lokalsinne vilket hjälper när man reser. Jag önskar att jag kunde säga att jag var duktig i köket, men jag är snarare en brandfara.
Vad gör du om tio år?
Jag hoppas jag jobbar med något innovativt på ledningsnivå. Skriver jag böcker på heltid är det inte fel heller. Var jag och familjen bor kan jag inte svara på idag. Kanske Malta. Gärna New York. Stockholm kan också funka. Världen är stor och jag gillar att tänka stort också. Livet blir mer spännande då.